Den nordiska samhörigheten var satt på prov under pandemin när nationella intressen fick företräde och det gemensamma nordiska sattes på undantag. I motsats till Europeiska unionen som är strakt institutionellt förankrad och som fattar bindande beslut för sina medlemsländer, är Nordiska rådet endast ett rådgivande organ. De kulturella och språkliga banden saknas i EU som i sin tur varit det förenande kittet i Norden. Kärnan består av de tre skandinaviska grannländerna som trots nationella markeringar är nära knutna till varandra beträffande språk, kultur, släktskap, nätverk, arbetsmarknad och regional samhörighet. Finlands tvåspråkighet och historia var avgörande för medlemskap men dessvärre har den språkliga förståelsen minimerats hos majoritetsbefolkningen och tillika intresset för samhörighet, en liknande trend förekommer på Island. Om utvecklingen fortsätter är det frågan om Finland längre är att räkna som en levande nordisk stat och i stället är på väg att bli en randstat som fallet var förut när spänningen var som störst till grannen i öster.

• Ordförande: professor emeritus Jan Sundberg (Helsingfors universitet)
• Paneldeltagare: professor Åsa von Shoultz (Helsingfors universitet), akademiforskare Johan Strang (Helsingfors universitet) och generalsekretare Henrik Wilén (Föreningen Nordens förbund)